3 historier

En lama (eller alpaca) samt en struts och en emu. Vingården har en liten inhängnad med en salig blandning av djur:


Historia 1 - "Luffaren"

På vägen till Bendemeer stannade vi vid en utkiksplats med bländande utsikt över landskapet. Vi kör genom något som heter "great dividing range", en bergskedja som löper från victoria i söder ända upp i norr. Längst upp i utikstornet stod det en stackars sate, en luffare som vi inte kunde låta bli att förbarma oss över. Vi tog med honom i bilen, men vi har inte beslutat oss för om vi ska behålla honom eller inte.

Längst ner kommer en bild på honom, ge oss gärna råd vad vi ska göra med honom.



Historia 2 - "nära-döden-upplevelsen"

Efter att vi lämnade Sydney hamnade vi i en liten ort halvvägs upp till Newcastle från Sydney, Norah Head. Det var en fin camping och vi beslöt oss för att stanna 3 nätter för att få lite paus i allt bilkörande. Vi fick en plats precis bredvid vägen ner till stranden, som vi bestämde oss för att utforska redan första kvällen. När vi kom dit hade campingen satt upp en liten skylt där de varnade för att det fanns "red belly black snakes" & brown snakes i området. Lite mer nervösa beslöt vi oss för att gå till stranden ändå. Inga problem alls tyckte vi, och stranden var väldigt fin i solnedgången.

När vi sedan skulle gå tillbaka hade det börjat skymma, och vid minsta prassel hoppade vi till. Dessutom delade sig vägen i 2, något vi helt missat på ditvägen. Först valde vi fel väg, och småsprang tillbaka, stint tittande ner i marken. Med hjärtat i halsgropen kom vi ut från stigen och bestämde oss för att inte gå den vägen igen.

Dagen efter skulle vi gå ner till stranden och surfa, och vi hade redan glömt gårdagens skräckupplevelse. På väg tillbaka efter lite härligt surfande hann vi bara gå 10 meter in på stigen innan Amanda stannar upp och ropar "Emil, kom hit". Jag backade en meter och tittade i riktningen Amanda pekade. Där ligger ett stort brunt huvud med gula ögon och stirrar på mig, med en kropp som var bred som en underarm. Jag sa "en brunorm", varav vi genast satte av i ett betydligt raskare tempo.

Väl tillbaka gick vi upp till receptionen för att utröna vad vi hade stött på. På frågan hur farliga brunormar är fick vi svaret "they´re no good", och en längre utläggning om skillnaden mellan "blacks" och "browns". Det visade sig vara så att brunormarna var de riktigt farliga eftersom de inte backar, utan tvärtom attackerar om de ser en. De små var särskilt farliga, eftersom de är räddare och väljer att attackera oftare än de lite äldre. De svarta ormarnas gift är farligare men båda är dödliga om man inte tar sig till sjukhus relativt kvickt.

Efter det beslutade vi oss definitivt för att inte gå den vägen igen, och var glada att vi trots allt sett en så stor brunorm.

Amanda provar utstyrsel inför vindruvsplockingen:


Historia 3 - "Problemet med för lång semester"

Efter Norah Head hade vi tänkt cruisa längs med kusten fram tills tisdag morgon då vi skulle börja vårat jobb i Uralla. På lördagen ringde de från arbetsförmedlingen för att berätta att jobbet var tidigarelagt en dag, så det skulle börja på måndag morgon istället. Eftersom vi redan bokat en natt till i Norah Head skulle vi bara ha söndagen på oss att köra dit, så våra lugna cruisingplaner grusades, och förvandlades till intensiv heldagstripp genom landet. Inte mycket att välja på tänkte vi, och sagt och gjort satte vi av mot Uralla och Bendemeer som den närmaste lilla orten hette.

Väl framme hittade vi en "primitive campsite" där man fick stå gratis. Perfekt tyckte vi, som trots allt åkt hit för att spara pengar. På söndagen gick vi och lade oss tidigt för att orka upp kvart över 6 på morgonen, jobbet började halv 8.

Vacker "creek" vid campingplatsen


Vi vaknade i extrem kyla, solen går inte upp förrän efter 7 så det fanns inget som kunde värma våra frusna kroppsdelar. Vi åt en snabb frukost och lämnade campingen prick 7. En kvart senare var vi framme i Bandalasta som vingården heter. Först på plats, inget konstigt med det tyckte vi - svenskar är ju trots allt kända för sin punktlighet. Efter 10 minuter anade vi fortfarande inget, utan drog helt enkelt slutsatsen att de andra förmodligen var "locals" som visste exakt hur lång tid det tog att köra till vingården. Halv 8 började vi så smått fundera på om vi inte stod på rätt ställe kanske, eller om det var halv 9 det var? Fem över halv 8 kom jag med den smarta kommentaren "Tänk om vi tagit fel dag", varefter vi börjar lägga ihop fakta: Arbetsförmedlaren ringde oss på en lördag, ett barn på stranden sa till sin kompis "so you have no school today?" på vad vi trodde var en lördag. Och när vi tänker efter checkade vi också ut från Norah Head på en lördag.

Efter att ha lagt ihop dessa fakta fanns det bara en slutsats att dra: Det är söndag. Altså stod vi där i det tidiga morgonljuset på fel dag, och bad till gudarna att ingen på vingården såg oss...

Luffaren:


*Uppdaterat kartan*